Mycket i livet är en slump

Mycket i livet är en slump

Publicerad
2021-02-22
Skribent
Redaktionen
Ämnen
Reportage

Bakom ett företag och bakom en bransch finns det alltid en människa med en unik historia, en unik bakgrund baserad på ett stort antal händelser och erfarenheter präglade av både ros och ris. Det här är historien om en av alla de personer, som varit med om att forma den svenska presentreklambranschen; Bennie Karlsson.

Han föddes den 15 februari 1948 i Mariehäll/Bromma. Det var samma år som Götgatskravallerna ägde rum på Södermalm i Stockholm och Findus lanserade barnmatspuré i glasburk. Det var också året då Kalle Anka & Co kom ut på svenska och amerikanska ingenjörer uppfann transistorn som kom att ersätta radiorören.

Dass på gården
Bennie Karlsson växte upp med två äldre systrar och så småningom en 10 år yngre syster. Mariehäll var på den tiden ett riktigt arbetarsamhälle. Huset kallades för Hemlyckan, men det var gammalt, slitet och med dass på gården; lägenheten bestod endast av ett rum och kök.

Den 15 december 1951 flyttade familjen till en annan förort i Bromma; nämligen Blackeberg. Här var det helt nybyggda bostäder med moderna kök och fint badrum med WC.

Blackeberg var i början av 1950-talet ett otroligt barnrikt område; bara i Bennies trappuppgång bodde 15 barn i olika åldrar. Däremot var det relativt glest med bilar, så man kunde spela både fotboll och landhockey på gatan. Målet fick man flytta om det kom en bil. Pappan var målare och mamman, som hade norskt påbrå, var hemmafru; på den tiden kunde en arbetande förälder försörja familjen, även om det var fattigt ibland. Pappan gled så småningom in i perioder av alkoholism, men kunde sköta sitt jobb …

Först i högstadiet
Bennie gick vanlig grundskola och hans årskull var den första som gick i högstadiet; den nya skolreformen med låg-, mellan- och högstadie hade införts. Det blev högstadiet på Blackebergs Allmänna Läroverk i 3 år och därefter 3 år på Stockholm Stads Handelsskola. Den kallades fackskola och var väl inte något riktigt gymnasium.

Efter skolans slut och i väntan på lumpen, som ju var obligatorisk, jobbade Bennie på ett företag inom herrekipering som hette Kostymex. Med nytaget körkort ville han jobba på lagret med utkörning av varor till butikerna i landet, mest i Stockholm. Fast han fick börja en lördag med att stå i kassan i en tillfällig lokal, där man ordnade med en utförsäljning som annonserats stort i dagspressen; 1 kostym, 1 skjorta, 1 slips och ett par strumpor för 100 kronor. Det var kö långt ut på gatan och polisen fick hålla ordning på kön. Försäljningen var så häftig att Bennie bakom kassadisken stod upp till fotknölarna i hundralappar.

1968 ryckte Bennie in i lumpen i Boden som sjukvårdare inom infanteriet. Han träffade sin blivande fru veckan före midsommar det året; hon var då 16 år och han 20. De har varit tillsammans sedan dess; gifta och tillsammans har de två barn, son och dotter och numera även två barnbarn.

Från kostymer till mellanöl …
Efter lumpen och flytt till Stockholm med flickvännen gick han på Åhlén & Holms aspirantkurs, där man pluggade och praktiserade. Praktiken på Åhléns City i Stockholm under en mycket trevlig och rolig chef skedde på herrekiperingen. Efter genomgången kurs blev han placerad på ett varuhus; Tempo i Vällingby. Även där på herrekiperingen samt glas- och porslinsavdelningen. Efter två år tyckte han att det var ganska enformigt; samma tid varje år till påsk och jul skulle det ju exponeras ungefär likt tidigare år.

Nu skriver vi 1972 och Bennie började på Tuborg som butikssäljare. Där var han med om kriget om hyllmetrarna och pallplatserna. Vid den här tiden såldes mellanölet fortfarande i livsmedelsbutikerna och det var stora volymer som skulle plockas upp. Han var mycket populär bland kompisarna, då det alltid fanns mellanöl att få. Distriktet bestod av södra Stockholm och ner till Nyköping och Eskilstuna.

… vidare till lim och textiltryck
Efter ett repmöte, även det i Boden, började han på ett amerikanskt kemiskt-tekniskt företag som hette National Chemsearch. Det blev en kort period, då företaget hade en mindre ansvarsfull inställning till sina kunder. Däremot skulle varje måndagsmöte börja med en applåd för ägarna i Dallas i den amerikanska delstaten Texas.

Efter det korta mellanspelet blev han säljare på Bostic; samma distrikt som på Tuborg, men med ett sortiment av lim och skovårdsprodukter. Precis som på Tuborg handlade det om varuexponeringar och inte så mycket om försäljning, eftersom alla erbjudanden var centralt styrda.

1974 kom han på sätt och vis in i branschen. Han sökte en tjänst som säljare på Idrotts- & Textiltryck,( I&TT). Företaget var litet; VD Thomas Åkerman samt två personer i tryckeriet. Det var ett dotterbolag till AB Catco, som i sin tur ägdes av mediemogulen Jan Stenbeck.
I&TT var under det första året inhyst i en källarlokal i Vasastan, men flyttade senare till mer ändamålsenliga lokaler i Nacka, med kontor på Södermalm.

Företaget Catco hade en udda affärsidé; man sålde skoltröjor genom lärarna, som hade provision. Plaggen producerades i Finland av ett företag som hette Suomen Trikko. De flesta skoltröjorna trycktes med flocktryck; ett upphöjt sammetsliknande tryck. Idrotts- & Textiltryck tryckte massor av flocktryckta tröjor med logotypen UCLA, University of California, Los Angeles, som var det högsta modet på stickade acryltröjor.

I&TT hade bl a en kund, som hette Bollsport. Till dem tryckte man namn och nummer på speltröjor. De flesta ville ha Adidas siffror och eftersom I&TT även tryckte åt Adidas på den tiden, blev det en liten gråzon vad gäller de patenterade siffrorna.

Top-Print dyker upp
Till ett OS trycktes ett stort antal tröjor till Philips, som var sponsor. Bennie minns att tröjorna, som var gula, kostade ca fem kronor per styck i inköp.

Med tiden fick AB Catco konkurrens på skoltröjorna av bl a Sport-Johan och Jan Stenbeck fick väl andra mer krävande uppgifter, så intresset för Catco svalnade och företaget upphörde så småningom. Dotterbolaget I&TT såldes till VD:ns bror, som jobbat en tid i bolaget; Michael Åkerman. Bolaget bytte namn till JMT Textiltryck och finns än idag. En av Bennies största kunder var Bonniers Förlag och då framför allt tidningen FIB Aktuellt, en veckotidning som främst vände sig till män med ett innehåll från sport och motor till lättklädda damer …

Under 1978 hade det börjat dyka upp reklamutskick från ett Helsingborgsbaserat företag, som hette Top-Print. De annonserade även aggressivt i den då stora affärstidningen Veckans Affärer. Det sägs, att Top-Print var först i tidningen med en egen bilaga.
Efter några dispyter med en styrelsemedlem i Catco, började Bennie titta sig omkring efter något nytt och valet föll på Top-Print. Det höll dock på att aldrig bli en anställning, eftersom Bennie vid det första mötet med ägarna Ulf Strömqvist och Bengt-Göran Pettersson valde ett vitt vin av tvivelaktig sort till en kötträtt.

T-shirts och collegetröjor
Hur som helst; de kom överens och Bennie flyttade in på Ted Bates kontor på Östermalm i Stockholm. Ted Bates var vid denna tid en av Sveriges största reklambyråer, att han hamnade där berodde på att Ulf Strömqvist också jobbade parallellt för Ted Bates i Helsingborg, där Top-Prints huvudkontor låg.
Ted Bates kallades skämtsamt för Bad Taste. I början av tiden på Top-Print handlade det inte så mycket om försäljning, utan mer om ren ordermottagning. Det berodde på att de utskick, som gjordes från Helsingborg, resulterade i mängder av svar med bifogade visitkort, vilka skulle göras om till original. Även originalarbetet gjordes i Helsingborg.
Produktionen bestod av T-shirts och collegetröjor eller sweatshirts; så småningom även pikétröjor. Allt producerades på fabriken i Marbäck utanför Ulricehamn. Efter en tid började Bennie arbeta mer som en riktig säljare; dvs uppsökande av kunder, deltagande på mässor, som exempelvis den stora slutkundsmässan Nordisk Reklammarknad. Omsättningen första året blev exakt en miljon kronor för Stockholmskontoret; ägarna var nöjda och målen sattes högre.

Första taxireklamen
Efter ett år på egen hand anställde Bennie en assistent; Karin Österlund, som var en både klok och vacker tjej. Hon avlastade honom med både order och beställningar. Ulf Strömqvist som ju både var VD och skötte den centrala marknadsföringen var mycket aktiv och Top-Print syntes oerhört mycket i pressen.
Som ett exempel sponsrades Stefan Lill Lövis Johansson; den blivande Formel 1-föraren. Man sponsrade även den svenska OS-truppen.

I media syntes Top-Print inte bara i affärspressen. Stockholm fick en reklamlackerad taxibil; en Mercedes med ett stort hjärta på motorhuven. Det var första reklamtaxin i stan och det pratades mycket bland kunderna. Ulfs intresse för teknik, som underlättade försäljningen, kunde också gå lite för långt ibland. Exempelvis köpte han in nya faxar till försäljningskontoren för ca 30 000 kronor styck; ekonomichefen gick fullständigt i taket.

Bordsdator och sedan modem
Prisdiskussioner var i stort sett obefintliga. Top-Print hade varor och tryckmöjligheter; de var snabba i leveranserna och kunderna var glada åt det nya med tryckta T-shirts. Det var mycket jobb med varje beställning; mycket reproarbete och många turer med MC-bud, för att köra tryckförslag och original fram och tillbaka för godkännande.

Top-Print var tidiga med att införskaffa en bordsdator, som det hette då; en stor pjäs som tog upp halva skrivbordet. Det var en dator med två diskettfack; ett för programvaran och ett för resultatet (ordern), som man sedan skickade med Posten till Helsingborg. Det dröjde några år innan det blev PC med uppringande modem; det var tider det.

Nu utvecklades Top-Print hela tiden och öppnade nya försäljningskontor; först i Göteborg med Sven Bille, sedan i Malmö med Paul Borgelin. Sedan följde Norrköping, Luleå, Örebro och Växjö. Det var träffar ett par gånger om året med de olika kontoren och flera var med på Nordisk Reklammarknad, så det blev ett bra gäng.

Svenskt blev början till slutet
Top-Print var ju självförsörjande när det gällde varutillgång. Därför tittade man inte så mycket på vilka grossister som fanns. Styrkan i att allt var svensktillverkat, var ofta avgörande för kundernas beslut. Fast just det svensktillverkade skulle så småningom också bidraga till Top-Prints fall, när konkurrenterna köpte billiga plagg från Fjärran Östern via grossister.

Senare köptes Top-Print upp av några herrar från London, som hade kortsiktiga avkastningsmål. De anställda erbjöds att investera i det nya bolaget och Bennie lånade och satsade 60 000 kronor. Herrarna från London tröttnade snabbt och ersattes av en seriösare herre, som köpte tillbaka de satsade pengarna, så alla anställda klarade sig utan förlust. Även detta ägande blev kort, Ulf Strömqvist och Bengt-Göran Pettersson köpte tillbaka sina företag och livet återgick till det gamla, skulle man kunna säga.

Egen som franchisetagare
Under åren 1980-88 var det livets glada dagar; även om konkurrensen började märkas, Sport Master med Jan Borekull var väl den konkurrenten man jämförde sig mest med. Försäljningen ökade stadigt varje år, men lönsamheten följde inte samma fina bana som försäljningen.

År 1988 blev de kontorsansvariga erbjudna att bli franchisetagare och Bennie, liksom Sven Bille i Göteborg och Paul Borgelin i Malmö och några till, skrev på ett sådant avtal. Bennie anställde också samma år Jonas Leander, som senare gick till Företagsprofilen. Han var och är en mycket vass säljare; kanske den bästa i Stockholm.
Det första året, som franchisetagare, omsatte Stockholmskontoret ganska på pricken 25 miljoner kronor och snittordern låg på ca 12 000 kronor. Jonas hade stor del i det fina resultatet. För att visa vilka mål som gällde för franchiseföretagarna, fick de boken om McDonalds i julklapp av Ulf Strömqvist, vars visioner inte hade några gränser.

Konkursen ett faktum
Fram till 1989 hade all försäljning bara rört textil. Nu höjdes röster för att man även skulle ta in hårda presentreklamartiklar. Det blev en sammanslagning av Top-Print och Parnass Presentreklam, som ägdes av Janis Bredis. Parnass hade funnits länge och startat med försäljning av framför allt klockor; både bords- och armbandsur.

Det blev väl inte den succén man tänkt sig, Bennie fick ta över en del personal från Parnass och man var i början av 1990 omkring 8-9 anställda på Stockholmskontoret. Till en början var försäljningen mycket bra, men så slog konjunkturerna stopp och bankkrisen blev ett faktum. Försäljningen halverades. Top-Print Stockholm gick i konkurs redan 1991, beroende på att provisionerna uteblev från moderbolaget Top-Print Sverige AB, som var franchisegivaren.

Trogna kunder till New Wave
Samma dag som konkursen var ett faktum, åkte Bennie ut till sin stuga i Dalarna, för att begrunda sitt öde och fundera över framtiden. Det blev dock inte några långa funderingar. Redan samma kväll ringde Jan Borekull från Sport Master och ville att Bennie skulle börja hos dem. Det var inget alternativ, eftersom Bennie oftast använt Sport Master som något av en slagpåse i förhandlingar med kunder. Fast än idag undrar Bennie hur Jan kunde få tag i telefonnumret till stugan.

Redan nästa dag ringde en tidigare leverantör av broderade märken; Gunnar Kohn. Gunnar berömde och fjäskade lite, något som Bennie föll för. Tillsammans startade de företaget Eurogift på 50/50-basis. Man köpte en fastighet i Arninge utanför Täby, norr om Stockholm och återanställde Jonas Leander samt hyrde ut bottenplanet till ett screentryckeri. Allt verkade väl ordnat.

För Bennie och Jonas fanns det aldrig några planer på att lämna branschen. Fast egentligen funderade man aldrig på att det var en bransch man jobbade i. Man var säljare och löste kundernas behov av varor.
Eurogift kördes i några år tills Bennie och Jonas tyckte, att det bara var de som drog in pengar, medan Gunnar mest tog vara på överskottet. Följden blev att Jonas och Bennie köpte tillbaka företaget Top-Print i Stockholm AB och flyttade till lokaler i Norrviken i Sollentuna, norr om Stockholm. Det måste ha varit 1993/94.
Det var nu de kom i kontakt med New Wave för första gången. Det var när de fick besök av två gentlemän; Torsten och Tomas Jansson. De ville övertyga dem om New Waves fantastiska priser och lagerhållning och de blev snabbt en trogen kund till New Wave.

Konkurs igen
De gamla kollegorna från Top-Print-tiden; Paul Borgelin i Malmö och Sven Bille i Göteborg startade tillsammans med Bennie och Jonas i Stockholm, Top-Print Sverige AB. Det blev ett paraplyföretag till de lokala Top-Print-företagen; Top-Print Göteborg AB, Top-Print Malmö AB samt Top-Print Stockholm AB.
Paraplyföretaget delade kontor med Top-Print i Malmö och hade en anställd. Tanken var att paraplyorganisationen skulle sluta avtal med leverantörer, fraktförare, annonsmedier mm. Samarbetet mellan Bille och Borgelin fungerade inget vidare, då det bl a uppstod misstro om hur personalen på Top-Print Sverige utnyttjades. Det slutade hur som helst med att paraplybolaget Top-Print Sverige AB gick i konkurs. Egentligen låg det mycket nostalgi i starten av det centrala bolaget; den sammanlagda nyttan var väl tveksam.

Sagan om Tomten
De lokala bolagen fanns ju kvar, så Jonas och Bennie körde vidare. De hade redan 1999 flyttat till Ankdammsgatan i Solna med stort visningsrum och med bra kommunikationer.
Det var där Bennie träffade en man med många järn i elden; bl a så ägde han Tomteland i Mora. Han heter Peter Wahlberg och drev en rolig verksamhet utifrån Tomteland. Han sålde önskelistor eller brev till Tomten i affärer i Japan, där barnen kunde önska sig saker från Tomten i Sverige. Det kom containervis med brev till Mora, som skulle stämplas och adresseras till barnen i Japan. Med detta som utgångsläge diskuterades det fram en affärsidé om att sälja artiklar i Japan med Tomten som avsändare.

Bennie flög med en webbansvarig till Tokyo, för att träffa reklambyrån som i Japan hade börjat jobba med design- och produktförslag. Den japanska Tomten var en tuff gubbe i välansat skägg, som cyklade mountainbike, paddlade kanot och åkte skatebord; alltså en annan Tomte än vår.

Hur som helst, detta var 1993 och man hade en fantastisk hemsida redan; en startsida med Tomtens hus i Mora, där man startade genom att gå in i huvudentrén och därifrån till olika alternativ.
Bennie blev helt såld på idén och bytte namn på företaget till Santa World Store. Det var milda protester från Jonas, som fortsatte med den traditionella delen av försäljningen av profil- och presentreklam.

Kris igen … nu på börsen
Precis som 1991 när bankkrisen förstörde för dem i Sverige, så kom den japanska börskraschen och ingen i Japan hade intresse av Tomten längre. Santa World Store hade satsat stora pengar i IT och produktframtagningar samt kostnader för original mm i Japan. Det blev akut kris och den löstes genom att Sven Bille Trading AB, som ägdes av Sven och Thomas, gick in och tog över bolaget.
Bennie ägde nu 10% av Sven Bille Trading, som i sin tur ägde Top-Print Göteborg och Stockholm, som återtagit det ursprungliga namnet, Top-Print i Stockholm AB.

Vid den här tiden, mitten av 1990-talet var grossisternas roll helt dominerande. Top-Print var från början mycket trogna New Wave. Känslan var mycket familjär, vilket är helt unikt i grossistledet enligt Bennie. Han föredrar, nu som då, att prata med kunder och leverantörer, inte bara sköta affärerna via mail och sms. Det blir tråkigt och opersonligt. Personliga kontakter är oerhört viktiga enligt honom.

Samarbetet med Bille och Thomas upphörde efter att Bennie gått ur styrelsen något år innan även Bille Trading blev försatta i konkurs.

Säljare och personliga möten
Bennie har alltid sett sig själv som säljare, även om han läst bokföring och marknadsföring. Inte ens två år på IHM kunde få honom att bli intresserad av statistik, formler och diagram. Det var och är det personliga mötet som stimulerar. Under senare år blev det mycket nätverksträffar, där de personliga kontakterna genererade i stora affärer.

Mässor, som PSI, betydde också mycket i verksamheten; att åka till mässan med kundernas behov i bakhuvudet och kunna komma hem med unika produkter som är anpassade för just en kund; det gav tillfredställelse om det blev order.

En annan reflektion är att ett större bolag sällan eller aldrig överlåter åt ett profilföretag att utforma själva logotypen. Det jobbet hamnar oftast hos en reklambyrå, medan ett litet företag kan överlåta hela processen till profil- och promotionföretagen.

Till sist; man ska sälja koncept, inte bara produkter. Där ligger också svårigheten att ha kontakter på rätt nivå i kundföretaget. Bennie har märkt av tidens gång bl a genom att det idag är betydligt fler unga kvinnor som är verksamhetsansvariga än för 15 år sedan, då marknadsansvarig nästan alltid var en man.

Det är tur, att utvecklingen går åt rätt håll även på den fronten och att mycket i livet ändå är en slump.

https://www.folier.se/?utm_source=screenmarknaden&utm_medium=webannons&utm_campaign=allman